mitt liv som mig

Jag är hemma. I'm back, som man brukar säga. Den senaste veckan har varit helt jävla underbar. Runt 35 grader i vattnet varje dag, ungefär 47-48 i luften (vilket betyder att man inte pallade göra så mycket, förutom att pressa på stranden) och maten smakade himmelskt. Jag har massor att berätta, men jag orkar inte lägga upp bilderna från kameran idag. När jag får tummarna ur röven och gör det så ska jag allt berätta lite om Trogir, Croatia.

Vi kom hem igårkväll. VI lyfte från flygplatsen i Split vid 16.30-tiden och sedan flög vi i ca 2,5 timme. Väl framme på Sturup, vid halv 8-tiden så var det bara att ta väskorna snabbt som tusan; mina tre medresenärer var också väldigt sugna på att komma hem. När vi kom till Slätteberga tog jag Alexanders bil och körde hem till min familj och började direkt med att dela ut de presenter som jag köpt till dem. Cebastian och Christian fick varsitt par badschorts, mamma fick ett halsband och pappa fick en limpa cigarretter (dålig fantasi, jag vet. Men han blev glad!) Efter presentutdelningen fick jag givetvis visa de klipp som jag själv gjort under veckan. Ett par skitsnygga svarta sandaler, en klänning, örhängen osv. Det kändes så skönt att bli välkomnad med jordgubbar och glass!

Vid 23-tiden ringde Alexander mig och då började kaoset. Han sa att jag skulle skynda mig att köra hem till honom, för vi skulle till sjukhuset. Så jag körde som en galning, utan att egentligen veta varför vi skulle dit. På vägen berättade han att hans farmor kört av vägen och inte alls var bra. Med Inga i tankarna så är jag riktigt förbannad. Varför är livet så onödigt grymt?

Nu ska jag och Alexander in till sjukhuset igen.
Ha det så bra allihopa. Hejdå.